The other night I had an unusual experience. I'm not sure whether it was a dream, a hallucination or a combination of the two interplaying with the real world. Since the reality conveyed to me by my senses would have been very bizarre if it was real, I am however fairly certain that it was my mind that had just found a new way to both confuse and entertain me. I remember lying in my bed alone in my apartment while hearing an unusual sound emerging from the hallway -- it seemed like someone was standing there singing. While I can't recall any of the notes being sang, I remember that I did not recognize the melody while listening to it. The sensation in its bare form was quite benign – the performer sang with the most soothing expression, and if it were a burglar who had somehow managed to break open my door, among the smart things to do next, singing would not top the list. However, the horrifying fact that my senses made me experience things not being real left me with the logical next step to try to snap out of it sooner rather than later. But regardless of how much I tried twitching, blinking and gasping for air, I couldn't do it. Eventually I had to accept the fact that this hallway singer – whatever it was – had no plans of leaving me alone anytime soon, so I simply laid back and tried my best to enjoy the unconventional concert format being forced upon me, left with conflicting emotions of fear, frustration, confusion, surprise, relaxation, pleasure and melancholy.
Häromkvällen hade jag en ovanlig upplevelse. Jag är inte säker på om det var en dröm, en hallucination eller en kombination av de två i samspel med den verkliga världen. Eftersom den verklighet som mina sinnen förmedlade till mig skulle ha varit mycket bisarr om den vore verklig, är dock min övertygelse att det var mitt sinne som just hade hittat ett nytt sätt att både förvirra och underhålla mig. Jag minns att jag låg ensam i min säng i min lägenhet och hörde ett ovanligt ljud komma från hallen – det verkade som om någon stod där och sjöng. Även om jag inte kan minnas någon av tonerna som sjöngs, minns jag att jag inte kände igen melodin när jag lyssnade på den. Förnimmelsen i sin nakna form var ganska godartad – sångaren sjöng med det mest lugnande uttrycket, och om det vore en inbrottstjuv som på något sätt hade lyckats bryta upp min dörr, vore sång långt ifrån ett smart fortsättningsdrag. Men det fruktansvärda faktum att mina sinnen fick mig att uppleva att saker inte var verkliga gav mig det logiska nästa steget att försöka väcka mig själv förr snarare än senare. Men oavsett hur mycket jag försökte rycka på mig, blinka med ögonen och kippa efter luft, kunde jag inte göra det. Till slut var jag tvungen att acceptera att den här hallsångaren – vad det än var – inte hade några planer på att lämna mig ifred inom den snaraste framtiden, så jag lutade mig helt enkelt tillbaka och försökte efter bästa förmåga att njuta av det okonventionella konsertformatet som tvingades på mig, kvar med motstridiga känslor av rädsla, frustration, förvirring, överraskning, avslappning, njutning och melankoli.
Hallsångaren Hallsångaren